Historien om ett telefonsamtal, ”lite skrot” och ett jobb som fortfarande inte verkar vara färdigt.
Det var i början av sommaren.
Solen hade börjat värma, LT35:an var redo för nya uppdrag och Big J hade egentligen inga större planer för dagen.
Då ringde telefonen.
Det var Johan den Galne.
– Du J… jag har ett litet jobb åt dig.
Redan där borde Big J ha blivit misstänksam.
– Jaha, vadå?
– Det är ett gammalt loppisställe. De två gamla loppishandlarna som hade det har gått bort. De nya ägarna känner jag, och de behöver få bort en massa grejer.
– Vad för grejer?
– Äh… lite skrot.
Det skulle senare visa sig vara årets grövsta underdrift.
Johan fortsatte:
– Jag har pratat med dem. Du kan åka dit och röja. Du får ta vad du vill ha.
Tystnad.
Big J slutade nästan andas.
DU FÅR TA VAD DU VILL HA.
Det finns meningar man aldrig ska säga till en människa.
Och sedan finns det meningar man absolut aldrig ska säga till Big J.
LT35:an startades.
När Big J kom fram förstod han först inte riktigt omfattningen.
De tidigare ägarna hade drivit loppis och samlat på sig saker under många år. Nu hade de gått bort och de nya ägarna stod med allt som blivit kvar.
Och det var inte direkt ett par kartonger med gamla kaffekoppar.
Det var årtionden av loppis.
Verktyg.
Motorer.
Kablar.
Cykeldelar.
Maskiner.
Plåt.
Beslag.
Elektronik.
Reservdelar.
Lådor ovanpå lådor.
Saker som förmodligen inte hade sett dagsljus sedan Olof Palme var statsminister.
Och naturligtvis den farligaste kategorin av alla:
”KAN VARA BRA ATT HA.”
Big J tittade sig omkring.
– Så… vad får jag ta?
Svaret kom:
– Det du vill.
Det var där allt gick åt helvete.
Planen var enkel.
Big J skulle vara där några timmar, sortera ut lite metall, lasta LT35:an och åka hem.
Kanske komma tillbaka dagen efter.
Max två dagar.
Han började med det uppenbara skrotet.
Sedan hittade han en låda med gamla verktyg.
Under den låg kabel.
Bakom kabeln stod en elmotor.
Bakom elmotorn fanns ett gammalt plåtskåp.
Bakom plåtskåpet stod en hylla.
Och när hyllan flyttades upptäckte Big J något som ingen hade räknat med.
ETT RUM TILL.
– Men vad i helvete…
Tre timmar senare ringde Johan.
– Hur går det?
– Bra. Jag är snart klar.
Det var i början av sommaren.
Första dagen blev två dagar.
Två dagar blev en vecka.
Big J utvecklade snart ett avancerat sorteringssystem:
SKROT
SPARA
SÄLJA
VERKTYG
LASERPROJEKT
KAN VARA VÄRT PENGAR
Och den överlägset största kategorin:
VET INTE VAD FAN DET ÄR – MEN KASTA DET INTE.
LT35:an började gå skytteltrafik.
Last.
Hem.
Lossa.
Tillbaka.
Last igen.
Men det märkliga var att hur mycket Big J än tog därifrån såg det inte ut att minska.
Varje gång ett hörn blev tomt hittade han tre lådor bakom någonting annat.
Varje gång en hylla tömdes dök det upp något bakom hyllan.
Och varje gång Big J sa:
– Nu börjar jag fan se slutet!
…öppnades ännu en dörr.
Juni gick.
Juli kom.
Johan den Galne ringde.
– Är du klar där nu?
– Nästan.
– Du sa nästan för tre veckor sedan.
– Ja, men då visste jag inte om uthuset.
– Vilket uthus?
Tystnad.
– Johan…
– Ja?
– Det finns ett uthus.
Sedan kom augusti.
Sommaren började närma sig sitt slut.
De nya ägarna hade vid det laget förstått vad som hade hänt.
De hade inte fått dit en kille för att hämta lite skrot.
De hade fått dit Big J.
Han hade börjat känna platsen bättre än de själva.
Han visste vilken dörr som kärvade, vilka hyllor som satt löst, var verktygen låg och vilka lådor som absolut inte fick kastas innan han hade gått igenom dem.
Johan ringde igen.
– J… är du fortfarande kvar där?
Big J stod med en rostig maskindel i ena handen och en dammig kartong märkt ”DIVERSE” i den andra.
– Ja.
– Men för fan, jag ringde dig ju i början av sommaren!
– Jag vet.
– Du skulle hämta lite skrot!
Big J tittade omkring.
På maskinerna.
På lådorna.
På verktygen.
På kablarna.
På hyllorna.
På allt som fortfarande återstod.
Sedan svarade han:
– Johan… jag har inte kommit till skrotet än.
Nu är det september.
Löven börjar gulna.
Sommaren är över.
Johan den Galne har gått vidare med sitt liv.
De nya ägarna har accepterat situationen.
LT35:an hittar dit nästan själv.
Och någonstans inne på det gamla loppisstället hörs fortfarande:
Klonk.
Skrammel.
En låda dras fram.
Locket öppnas.
Tystnad.
Sedan Big J:s röst:
– Nämen för helvete… den här kan ju vara bra att ha.
Det började med att två gamla loppishandlare hade gått bort.
De nya ägarna råkade känna Johan den Galne.
Johan råkade känna Big J.
Och Johan råkade säga:
”Du får ta vad du vill.”
Ett telefonsamtal.
Flera månader senare är Big J fortfarande kvar.
Ingen vet hur många lass LT35:an har kört.
Ingen vet hur mycket som återstår.
Och ingen vågar längre fråga när han blir färdig.
För enligt Big J själv är han:
”SNART KLAR.”
Men det sa han även i juni.