BIG J OCH TJEJEN SEX MIL INÅT LANDET
Det började egentligen med ett tekniskt fel.
Inte på LT35:an. Inte på någon ESP32. Inte ens på någon av Big J:s maskiner.
Det var hennes algoritm som hade ballat ur.
Hon bodde 20 mil bort fågelvägen, sex mil inåt landet från Umeå, och konstaterade ganska snabbt:
”Mina algoritmer/filter ser ut att ha ballat ur en aning.”
Big J såg inte problemet.
20 mil var trots allt bara en sträcka. Han hade åkt längre än så för betydligt sämre anledningar.
Och dessutom hade hon skrivit:
”Men jävligt god mat finns här.”
Det räckte nästan som reseplan.
KAPITEL 1 – HÄLLNÄS
Sedan nämndes Hällnäs sanatorium.
Big J stelnade till.
Där hade han varit.
Han mindes mörka korridorer, källare och den där speciella känslan av att en byggnad försökte tala om för en:
”Du borde nog inte vara här.”
Vilket för Big J normalt betydde:
”Gå ner i källaren.”
Hon beskrev sanatoriet som ett riktigt kräkslott. Tomt sedan många år och extra obehagligt i vintermörkret.
Big J blev naturligtvis omedelbart mer intresserad.
Det normala hade varit att diskutera restauranger, musik, resor eller vad folk nu pratar om när de lär känna varandra.
Big J och M hade efter några meddelanden hamnat på övergivna sanatorier, beredskap, gamla reklamfilmer och tyska fastighetsägare.
Det gick alltså över förväntan.
KAPITEL 2 – DEN MYSTISKA FILMEN
Sedan kom nästa problem.
Big J mindes att han varit med i reklam för en kickoffanläggning i Vännäs för kanske 15–20 år sedan.
M blev genast nyfiken.
”Går den återfinna?”
Det där var ett misstag.
Man säger inte orden ”går den att återfinna?” till Big J.
För vanliga människor betyder det: ”Kolla Google lite snabbt.”
För Big J betyder det:
STARTA UTREDNING.
Facebook öppnades. Kommunarkiv började granskas. 832 bilder från Vännäs kommun dök upp. Årtal jämfördes. Gamla minnen korsrefererades.
Big J hade plötsligt förvandlat en gammal reklamfilm till ett kallt fall.
M hade samtidigt ett eget mysterium. Hon skulle tydligen dyka upp på Vindelns kommuns sociala medier. Kanske fredag. Eller lördag. Eller söndag. Hon visste inte längre.
Big J konstaterade att kommunen uppenbarligen var väldigt bra på beredskap och säkerhetsskydd.
Så bra att till och med personen som skulle vara med i filmen inte visste när filmen skulle publiceras.
KAPITEL 3 – ”BERÄTTA OM DINA KONSTIGA PROJEKT”
Sedan kom frågan hon aldrig borde ha ställt:
”Berätta om dina konstiga projekt!?”
Big J kunde ha svarat: ”Jag skruvar lite.” Det hade varit socialt korrekt.
Istället öppnades dörren till Big J Extended Universe.
Här fanns maskiner. Skrot. Laser. Elektronik. Vågsystem. Gamla prylar. Återbruk. Saker som skulle säljas. Saker som absolut inte skulle säljas. Saker som skulle repareras.
Och framför allt saker där ingen längre riktigt mindes varför Big J hade tagit hem dem från första början.
M läste. Sedan läste hon lite till.
Till slut kom reaktionen:
”Men vad i helvete 🤣🤣🤣”
Och därefter den kanske mest träffsäkra analysen hittills:
”När du frågar om jag gillar loppis och antik, så trodde jag det var en hobby.
Du har ju anammat det som livsstil!”
Big J protesterade naturligtvis.
”Livsstil… Hmm affärsman 🤑”
M kontrade: ”Hard working man!”
Diplomatiskt.
KAPITEL 4 – DEN ROSA CAT6-KABELN
Mitt i allt detta upptäckte M något fullständigt obegripligt.
En rosa CAT6-kabel. För en tjuga.
TAGET!!! 😍😍😍
Sedan upptäckte hon längden. 20 meter.
”Vem fan behöver 20 meter CAT6? 🤣”
Det finns frågor som inte behöver besvaras.
För någonstans i Sverige finns alltid en man som tänker: ”20 meter? Jag tar två. Kan vara bra att ha.”
Den mannen är ofta Big J.
KAPITEL 5 – TVÅ FYNDJÄGARE MÖTS
Sedan kom den verkliga plot twisten.
M avslöjade att hon också brukade köpa billigt och sälja dyrt. Hon hade tjänat många tusenlappar på det.
Big J stirrade på telefonen.
”Haha… är du en kopia på mig?” 🙈🙈🙈
M lugnade situationen:
”Betydligt mycket mindre skala dock 😂”
Det var förmodligen tur.
För om två människor med Big J:s fyndinstinkt hade bott tillsammans hade bostaden inom sex månader varit registrerad som regional återvinningscentral med antikavdelning.
KAPITEL 6 – PROBLEMET MED BIG J
Big J försökte förklara situationen.
Han hade ju fått mycket som skrot. Inte för att sälja vidare. Därför behövde han hålla lite låg profil.
Vilket naturligtvis är svårt när ens verksamhetsmodell ungefär består av:
”Vad fan är det där?”
följt av:
”Det där kan man säkert göra något av.”
och slutligen:
”Lastar vi den på LT:n?”
M hade vid det här laget förstått att loppis för Big J inte betydde att gå runt en söndag och köpa en gammal vas för 40 kronor.
För Big J var loppis snarare prospektering. Retroprylar var tillgångar. Skrot var råmaterial. En gammal maskin var ett framtida projekt.
Och ett föremål vars funktion ingen kunde identifiera? Det var naturligtvis extra intressant.
EPILOG – 20 MIL BORT
Så där satt de.
En kvinna sex mil inåt landet från Umeå med ett hem som enligt henne själv såg ut som om en 80-årig tant, en 40-ish kvinna med barn och en 60-årig man bodde där samtidigt.
Och 20 mil bort satt Big J.
Mannen vars hem förmodligen såg ut som om en mekaniker, en skrothandlare, en elektronikingenjör, en loppishandlare, en laseroperatör och någon som precis tömt ett konkurslager hade hamnat i slagsmål.
Och ändå fanns det något misstänkt gemensamt.
Hon gillade gammalt. Han gillade gammalt. Hon gillade återbruk. Han hade gjort återbruk till en logistisk disciplin.
Hon kunde köpa billigt och sälja dyrt.
Big J kallade samma sak:
tisdag.
Det enda verkliga problemet var alltså de där 20 milen.
Men någonstans utanför Härnösand stod en gammal LT35.
Och om historien lärt oss någonting så är det detta:
Big J har aldrig betraktat 20 mil som ett avstånd.
Bara som ungefär hur långt man måste köra för att se om det finns något skrot på vägen. 😎😂